Jag är Viktoria en tjej på 22år. 2014 har varit det mest underbaraste året i mitt liv och jag tänkte berätta varför;

För ett och ett halvt år sedan fick jag besked om att jag fått ett första handskontrakt på min första egna lägenhet i göteborg.
Detta var två veckor innan min student och jag blev helt omtumlad med känslor. Jag skulle flytta från min mamma, min livboj som jag alltid haft vid min sida. Tankarna gick i ett virrvarv och jag förstod nog inte vilket stort kliv jag tog in i vuxenlivet.

Första nätterna i lägenheten grät jag inombords och jag började förstå att nu måste jag lära mig att klara av mitt liv själv. Jag har alltid varit en väldigt blyg tjej och umgicks nästan bara med mina tjejer och såg inte världen som jag skulle få börja göra nu, jag var ju inte den tjejen som vågade ta för mig i alla lägen och var nervös över hur allt skulle bli i framtiden.

Tiden gick och det blev en stor skillnad på mig och mitt liv, jag vågade mer och mer trots det var jag rädd för att mitt funktionshinder skulle lägga krokben på min väg.

För ett år sedan visste jag inte vad det skulle innebära.
Hösten kom snabbare och snabbare, så var det dags för mitt första möte med mina konsulter och min socialsekreterare på kommunen ochi stadsdelen och mig om min framtid skulle se ut där jag bor. Jag visste ingenting. Då var det augusti. Eftersom jag är funktionshindrad tyckte de att jag skulle gå på dagligvergsamhet. Jag kom till marknadsgatan och gjorde ett besök för att se hur det skulle vara. Men när jag typ var där inne tänkte jag, att jag ´dör hellre 100 miljoner gånger än att gå där. Jag var ain stagn bland massa dårar. Jag slussades runt i olika verksamheter hela hösten. JAg orkade inte gå upp på morgonen. Den 5 november skickade en kompis ett tipslänk om ett jobb på mamas retro. Jag kollade upp tipset och jag fastnade för jobbet.

Jag fick vänta en månad tills det blev ett möte till och det var var det den jobbigaste dagenoch en av mina bästa dagen i mitt liv. Finns inga ord hur mycket den här dagen jag hatade och så älskade jag den. Jag var på mitt största möte om mig om jobb.

Jag fick inte bestämma själv vilket jobb jag ville ha bara för att stadsdelen ville att jag skulle börja på daglig verksamhet som stadsdelen betala. Jag var som en tjej som förstådd ingenting på jobbet där jag skulle vara. Jag var ett dagisbarn och där mina tjejer (assistenter) lämnade och hämtade mig som på dagis. Det är så fruktansvärt lågt att mina tjejer kände som att de var min mamma, pappa eller syskon som att lämna mig på dagis och jag kände mig som ett stort barn. Jag var så trött på att bli behandlas annorlunda. Jag körde över dem på mötet och jag vann hela skiten . Hehe, Jag fick min dröm uppfyllelse och drömmar jag har fått som blivit sanningar. Först Frilagret, Full assistans, mamas retro, blivit mer aktiv i andra organisationer och jag har förstärkt mitt självförtroende än innan och mest självsäker på saker, men det är inte allt. Man ska våga på nya äventyr och saker, och det är nog det bästa som har hänt mig. Att Våga! Jag är världens starkaste tjej, skryter jag.

Det var i december och dagarna gick långsammaste jag varit med om, så som klockan var stilla för alltid och orden var inte klara för mig. Tiden gick långsammaste på hela jorden.
- Jag visste ingenting, det var så mörkt.
Så mörkt så det var inget ljus i mitt liv.
- Jag bara såg mörkret och allt negativa med allt som samhällets resurser och hur Svergie behandlar oss rörelsehindrade.
- Hur samhället behandlar många andra och mig i funkilivet då och nu också.
Funktionshindrade och dagliga verksamheter växer och växer mer och mer, men sluta. Stanna upp Svergie, och lyssna på oss och låt oss tala om hur vi vill har det. Istället för att låsa in oss i ett utanförskap i samhället. Jag vet hur de känns att vara uthängd, jag har varit med.
Det börjar i skolan, då man börjar på särskolan och är särelev för kommunen.
- Det säger allt. Bor man i en kommun måste man ha
särbetyg och daglig verksamhet eller i en annan stadsdel, i Svergie får man inte jobba som en vanlig hen.
Att frysa ute många är att man platsar inte in någonstans, bara i ett fack där Svergie och kommunen kör ihop sig.
Dem bestämmer särbetyg och vad man ska praktisera och jobba med när man blir äldre och den regeln är en skam. När man går i den vanliga gymnasiet och är vanlig personer, så får man bättre betyg och inte särbetyg för att dem får söka in på högskolan direkt eller får ett jobb efter gymnasiet.
Men vi får jobba upp oss och försöka hitta genvägar till jobb, jag tycker faktiskt Svergie är hemskt och vill att det ska ändras nu nu nu.
När kommunen har satt oss på sär jobben så blir vi utanför och dem är nöjda.
- Jag vet hur det känns, för jag har varit där i samma situation som vunnit över alla kommunen, myndigheter och politikernas åsikter om att de bestämde mina daglig verksamheter och jag vann över dem.
- Jag kämpade tills jag fick jobbet, i en annan stadsdel.
Idag ett år senare är jag mig själv i alla lägen och jag kan faktiskt skryta att jag är världens gladaste och lyckligaste på jorden. Jag vann och jag är så stolt, så jag inte fattar det! Jag är så mållös, det finns inga ord på hur Mamas retro och Fri design - för alla, betyder för mig. Allt!
- Det finns inga beskrivningar hur ett år kan bli verklighet. Det här året är det bästa året i mitt liv, allt har blivit sant och det känns overkligt. . Jag har utvecklats i min takt och det är ni runt om mig vill jag tacka, tacka tacka för att utan er är jag ingenting, ni betyder allt

-

Man vill ju jobba på samma vilkor som alla andra.

Gott nytrt år, jag älskar er!