Utanförskap

Hej!
Jag vet inte hur jag ska börja, men jag är 25år. Jag har aldrig berättat min identitet, men nu ska jag göra det. Hmm, svårt är det men ska försöka.

Jag kommer ifrån en liten byhåla i Gråbo. Men har flyttat runt en del när jag va yngre. Men nu bor jag i Göteborg i en 2:a som är min drömlägenhet.

Jag har två familjer, en biologisk och en fosterfamilj. Familjen betyder allt för mig och jag har 6 syskon, 3 halvsyskon i min fosterfamilj som jag ser som min riktiga familj och 3 biologiska syskon som jag inte känner lika väl , jag älskar dom lika mycket oavsett om det är blodsband eller inte.

Jag är en lättsam, rolig tjej, som folk tenderar att tycka om, de tycker att jag sprider mycket glädje. Min cp-skada gör att jag känner väldigt starka känslor av glädje, ledsamhet, ilska osv. så när jag känner, känner jag väldigt mycket. och det är nog det som gör att människor tycker om att ha mig runt sig. Men trotts det så kan jag ibland känna en viss avsaknad av riktigt nära vänner! Jag har aldrig direkt haft ett riktigt kompis gäng att umgås med, ingen har bjudit hem mig eller frågat mig om jag vill komma hem till dom, eller hitta på något överlag.

När jag började högstadiet så gick jag över till en särklass och då tappade jag kontakten med de klasskompisarna jag hade i lågstadiet som var mina vänner. Efter det har jag inte riktigt haft några riktiga vänner i klassen under högstadiet/gymnasiet. Jag har haft det tufft i skolåren. Jag har blivit utfryst av så kallade kompisar, inte mobbad men utfryst så att det blev psykiskt och fysiskt jobbigt för mig att gå till skolan och ha tankar att: Vad skulle jag göra i den här åldern liksom? Det gjorde det jobbigare för mig för jag kände mig annorlunda.

Jag blev bara omtyckt när jag hade fina kläder. När dem väl följde med mig hem så ville dom bara kolla på mina kläder och accessoarer. När jag gav dom någon gullig komplimang så fick jag aldrig någon respons eller något tillbaks, aldrig. Dom var helt enkelt bara ute efter min vänskap för jag var och är väldigt givmild mot dom jag tycker om, vilket dom utnyttjade till fullo.

Jag har idag en riktig vän som jag ser det,som jag kan prata om allt med, och som finns där för mig när jag behöver det. men jag har aldrig haft många vänner som visat att de funnits där för mig, när vissa saker blir tuffa och man känner man behöver prata så lyser dom med sin frånvaro.
Vad hjälper det att ha många bekanta och vänner på Facebook, när ingen finns där när man har behovet av dom? de känns ibland som att de inte bryr sig, de känns som att om dom trycker ”like” på Facebook så har de gjort vad en vän ska göra eller nåt.

Men när jag skriver på Facebook hur det är och vad jag känner, så blir det lite blandad respons, vissa tar illa vid sig och vissa tar det jag skriver personligt vilket inte är min mening, jag vill ju bara kunna få ur mig det jag känner, och det är enklast för mig är någonstans där jag kan skriva av mig det! Jag menar inte något eller någon illa, det är bara det att ibland blir jag så himla frustrerad över att jag känner mig missförstådd att jag bara måste få skriva av mig. Och min Facebook och min blogg, de är mitt klotterplank eller ah dagbok, det är där jag känner att jag kan dela med mig av mina inre tankar och känslor.
Jag har en cp-skada, den gör att jag inte har så lätt alla gånger att kommunicera rent språkligt med tal, och det är därför jag skriver på Facebook och i den här bloggen. Jag tror att det lätt blir missförstånd när jag kommunicerar rent språkmässigt, för att då tänker mina vänner, vem fan är du? och ska jag inte ha samma rätt att uttrycka mig som alla andra?

Ni vet inte att jag har assistenter i min vardag, men jodå det har jag! De tjejerna betyder allt för mig, och som assisterar mig i mitt dagliga jobb och vid kommunikation osv.
För jag har svårt att uttrycka mig i lägen som i vardagen, på möten och stora evenemang, detta på grund av min cp-skada. Jag blir inte förstådd ibland, och det är därför jag har assistenter som får hjälpa mig med det mesta.
Jag är en person som vill vara som alla andra eller jag mena, jag vill vara jag men som flera säger ”normal” .
Vi funkisar är nämligen fackplacerade i samhället, alla dras över en kant. Ett exempel var när jag gick ur skolan och skulle börja jobba.

Idag arbetar jag på ett socialt företag som heter Mamas Retro. här är jag som en helt vanlig tjej och mitt funktionshinder är inget hinder, jag tar hand om kassan, bemöter kunder, tvättar, stryker osv precis som alla andra av mina kollegor.
Detta kanske är en självklarhet för flera av er läsare, att ”-vadå? alla får väl välja vad dom vill jobba med?” men njaa så är det inte.
Jag fick kämpa och då menar jag verkligen KÄMPA för att få min plats på Mamas Retro. Först var jag runt på flera av de dagligaverksamheter som finns i min stadsdel (Ja för om du minns så skrev jag det högre upp att vi funkisar är utplacerade) Men det kändes inte bra, jag kände mig malplacerad och det var som jag flera gånger blev lämnad på en vuxenförskola vilket både jag och mina assistenter kände.

En dag fick jag ett tips om Mamas Retro av en bekant och jag blev genast intresserad och ville börja där, jag var helt lyrisk över detta, men då krävs det full assistans och skulle kommun och allt gå med på detta?
Jag fixade ett möte med försäkringskassan och mitt assistansbolag för att förhandla om jag kunde få full assistans, efter mycket om och men fick jag ett beslut om full assistans.
Nu kanske du tror att det var fritt fram att börja jobba men Ha ha ha närå då kommer kommunen in och sätter käppar i hjulet, Mamas Retro ligger ju i fel stadsdel.. hur sjukt är inte det då, här i göteborg så får man helst inte arbeta utanför sin stadsdel?? Men tjii fick dom för mig sätter man sig inte på utan jag fick bråka lite med dom tills jag fick som jag ville och kunde börja arbeta på Mamas Retro, vilket är det bästa val jag gjort för mina kollegor har gett mig så mycket mer självkänsla och kärlek. TACK!

Jag är en väldigt aktiv tjej och vill jag något, ja då kan jag nog flytta berg för att få igenom min önskan.. Jag tror att om jag varit ”normal” så hade det nog varit jag som var en högt uppsatt politiker eller så hade jag styrt världen 😉
jaja, jag är ju ingen person som gärna sitter hemma och degar utan jag älskar att ränna på stan och bara vara, ut å dansa på helger och helt enkelt bara njuta av det goda här i livet! Vad är det egentligen som ska hindra mig från att leva det liv jag har fått, mitt funktionshinder kan inte hindra mig att vara den jag är för det är ju trotsallt en stor del av mig 🙂

Det var allt för mig den här gången och jag hoppas ni orkar läsa igenom allt för faaan va jobbigt för jag råkade radera all text och fick börja om haha 🙂

puss och kram
Vichysmode