Kan inte vi funktionshindrade få leva ett vanligt liv som alla andra?!

Det är ju underbart med sommar och alla aktiviteter som startar upp nu. Att gå på festival är fantastiskt. Jag är schema lagd att jobba som volontär på West Pride i Göteborg. Igår onsdagen den 7 juni 2017 hade jag mitt första pass att kolla tillgängligheten. 16.30-22 var mina jobb tider. Vid 19,30-19.45 blev jag hungrig och skulle ta mig från volontärs tältet till restaurang tältet för att äta. Permobilen (elrullstolen) behövde justeras för att kunna ta mig dit. I detta läget la den bara ner. Det gick köra. Men tilten ville helt enkelt inte vara med. Det hade varit en regnig dag. Men varje skur som kommit har vi tagit oss in under skydd rätt snabbt. Så permobilen ska inte ha tagit skada på dom korta stunderna vi vistats i regnet. Hur vi än gjorde så kunde vi inte höja upp fotplattan för att kunna köra på den ojämna marken som är över kullerstenarna. Inga andra tilt funktioner, fungerade inte heller. Så att luta bakåt för att lösa det var ej möjligt.

 

Vi ringde till hjälpmedelscentralen. Dom stängde 16.00. Vi ringde permobil. Dom stängde 16.00. Vi ringde runt flertalet personer jag känner för att försöka hitta en lösning. För nu ville jag ju bara ta mig hem. 21.30 fick vi en färdtjänst. Min assistent lyckade med lite buntband att trixa upp fotplattan tillfälligt efter mycket pillande så vi tillslut kunde ta oss på färdtjänst bussen. Tyvärr hade det tagit såpass lång tid att få till den här provisoriska lösning att jag kissat på mig för jag inte kunnat ta mig till toaletten. Att sitta i detta läget på en offentlig plats är en total förödmjukelse. Och inget jag önskar någon. Man är helt utlämnad i andras händer och känner sig helt hjälplös och värdelös. Det är helt oacceptabelt att bli behandlad såhär.

 

Om bilen går sönder på gatan oavsett tid på dygnet så kan man ringa och få den bärgad. Om toaletten läcker på natten. Så kan man ringa ett journummer och någon kommer och fixar det akuta. Detta är vardag för en "normal" människa. Med "normala" problem. Men då jag är en människa med funktionshinder som sitter i rullstol, så räknas jag inte som en "normal" människa. Mitt problem som uppstod igår är inte ett "normalt" problem. Därför fanns det heller inte något journummer för mig att ringa och få hjälp. Det var upp till oss att lösa problemet på plats innan färdtjänsten kom, för att kunna få in min permobil (elrullstol) i bussen och ta mig hem.

Väl hemma har jag en manuell rullstol som jag kan ta mig fram på hemma. Den fungerar även kortare turer utomhus. Men det är inte möjligt ut arbetsmiljösynpunkt för mina assistenter att köra runt mig i den på ojämn mark. Och upp och ner för backar hela dagarna. Och även för min egen del så får jag ont och klarar inte att köra runt mig själv i den längre sträckor. Kort sagt. Så kan jag knappt ta mig någonstans utan min permobil (elrullstol). Det som gör mig mest förbannad är inte att detta hände mig nu. Utan situationen av att bli så utlämnat åt sitt öde. Detta är en vardag jag och många andra riskerar. Och som händer med många. Och alla har inte assistent som jag har. Hur kan det vara så att vi inte är tillräckligt viktiga för att ha mer möjligheter till hjälp?

Idag, Torsdag den 8 Juni 2017 har vi ringt hjälpmedels centralen i syfte att får en 
akuttid för permobilen (elrullstolen). Det tog några timmar. Men sen fick jag svar att elrullstolar för utomhusbruk inte har rätt till akuttid enligt deras regelbok. För att få en akuttid för min permobil (elrullstol) så måste jag själv bekosta reparationen utan att veta i förväg vad det kommer kosta. Men det handlar om tusenlappar. Har därför fått sätta upp en vanlig arbetsorder på rullstolen Akuttid= hjälp inom 8 timmar under arbetstid mellan 8-16.30. Vilket kan göra att man får hjälp under dagen. Eller morgonen dagen efter. Arbetsorder = att man man ska få hjälp inom 3-5 arbetsdagar. Det kan gå snabbare om det finns tid.

Jag är förbannad och ledsen att jag inte kan komma ut på 
west Pride och fullfölja mitt volontärs uppdrag som jag är schema lagd för. Och som jag själv anmält mig för och gått utbildning på för att det är något jag verkligen älskar att göra. Att uppmuntra och stå för alla människors lika värde och rätt att finnas och få hävda sig. Mitt område var tillgänglighet. Och nu sitter jag här låst från det mesta. Var är tillgängligheten? Det kanske var meningen att jag skulle vara hemma nu. Att en högre makt såg till detta. Men jag känner mig ändå ledsen att jag nu missar resten av veckans west Pride. Jag är med i unga rörelsehindrade, Team göteborg (en volontärspool där alla får vara med trotts funktionshinder.) Jag jobbar också på Mamas Retro, Det är en secondhand butik som kvinnor, transpersoner eller funktionshindrade som stått utanför arbetsmarknaden. Min text är därför inte skriven bara utefter den här händelsen jag är i just nu utan också nu är det West Pride festivalen och på mitt jobb handlar det om HBTQ FRÅGOR. Jag vill bara använda mina erfarenheter för att visa hur vi "onormala" människor tvingas anpassa oss och sluta leva efter kontorstiderna om man stöter på problem. Varför har inte vi ett journummer efter kontorstider där vi alla funktionshinder kan få hjälp med permobiler, rullstolar eller hjälpmedel som har el i sig? Det kunde varit så smidigare och lättare om det fanns en jour där man kan ringa hjälpmedelscentralen och få hjälp på en gång på efter kontorstid?'  

Nu är det två dagar sedan som min permobil gick sönder och nu sitter jag här på hjälpmedelscentralen i Mölndal. Jag har pratat med teknikern och hen kan inte göra någonting förens på måndag, då jag bara har en arbetsorder. Jag tänker sitta här hela dagen i protest mot detta! 

 
 
 



Kommentarer:

1 Anonym:

Tråkigt med rullstolen. Men du är grym!! Uppdatera oftare 😍

Kommentera här: