Att leva med en cp-skada och ett förståndshandikapp har jag idag insett att jag har.  
När jag var liten så hade jag svårt att äta, tvätta mig, klä på mig, umgås med andra, uttrycka mig och det är fortfarande svårt för mig. Men hjälp av min mobil, dator, bloggen och andra människor som kan hjälpa mig att kommunicera så har det blivit lättare.  
Jag behöver stöd i vardagliga saker som andra tar för givet att man kan klara av, men jag klarar inte dessa saker.  
Det tar längre tid för mig att lära mig saker och förstå saker..  
Jag har har ett större behöv av trygghet och kärlek än alla andra och jag har närmare till mina känslor.  
Hälsa och träning är viktigt för att jag ska fungera och må bra. Men det gör jag inte nu, bara för att jag inte har vetat hur min diagnos fungerar, förrän idag.  
Detta har lett till att jag har en depression, sömnsvårigheter, ångest osv.  
Alla har sagt till mig att jag ska gå ner i vikt, i alla år. Men jag har haft svårt med det. Jag fick idag reda på att det har med min utvecklingsstörning att göra OCH DET KAN JAG FAN INTE RÅ FÖR! Men imorgon så ska jag fan i mig ta tag i min vikt. För jag vill inte dö i fettma, livet är som en berg-och-dalbana. 

Jag har min blogg och det är där jag kan utrycka mina känslor och jag älskar min blogg.  Hur skulle jag klara utan mitt nätverk?  Jag har så få vänner man jag har er läsare och ni är mitt allt. Här kan jag fokusera på det jag skriver till er. Jag kan playa hur som helst utan att någon kan förstöra mina inre tankar. Bloggen är det jag satsar på och jag vill komma någonstans med.  jag vet att jag inte har bloggat hur länge som helst men detta inlägg skriver jag för att jag ville vara bäst i allt när jag började blogga och jämförde mig ofta med de jämnåriga bloggerskorna såsom Kissie, Foki och kenza som var i toppen samtidigt som jag började blogga. Jag började blogga för att jag jag såg upp till dem, ville få lika mycket uppmärksamhet och kändisskap som dem. Men min blogg tog aldrig samma fart som dom fick fast att jag gjorde allt man kunde. 
 
jag har nämligen alltid velat vara den coolaste, snyggaste och bäst i allt men tyvärr var jag inte det, eller jo i mina ögon men inte i andras. Jag växte upp utan ett "gäng" som alla verkar haft, jag har inte haft de där tjejkompisarna som man kunde skvallra med och jag var den enda i min särklass(ja, för jag gick i särklass...) som festade, brydde sig om kläder och smink och killar. Jag satt oftast själv i skolkorridoren med någon personal eller så umgicks jag på fritiden med mina assistenter och Familj. Jag fick inte vara med dem "coola" eftersom jag ansågs som "handikappad" och sånna kan man ju inte ha med i coola gäng men, fuck that !! Jag ska visa för alla vem jag egentlgen är och hur långt jag kan komma. Mitt liv har bara börjat! Känns som jag fått mer förstående utav mitt funktionshinder vilket gör att jag nu fattar varför min blogg inte tagit samma raketfart som alla andra, varför skulle den göra det när jag själv inte vart lika snabb som dom andra. men jag kommer stå starkare i slutet för det som inte dödar, dödar andra! (Avundsjuka människor som bara ville förstöra mitt liv och gör de fortfarande, men nu ska jag visa i min omgivning att jag är den jag är och visa mig själv att jag kan gå längre än andra !) JAG SKA BLI BÄST I SVERIGE OCH I HELA VÄRLDEN. Jag vet att detta är ett provocerade inlägg men det gör inget för vet ni? Det är min blogg och det är mina ord här som jag skriver!!! Vad ni tycker skiter Jag i. Jag har inte sagt vilka det är men jag har rätt att säga det här. 

Jag har alltid varit ensam men min blogg är min räddning för utan den är jag ingenting. Min blogg är min bästa vän, för här kan jag skriva till er alla mina läsare “hur jag mår osv. Och hur jag präglas med mitt funktionshinder varje dag“... Det känns så jävla svårt att ha ett dubbelt liv som många har fast jag har det värre för jag vill vara den som har det vanliga livet och jag har ett funktionshinder liv. Jag räknar som om att vara den som är vanliga kvinnan som inte har något hinder och medans många andra ser ut att jag är den rullstolsburna  som inte fattar någonting... Fast jag är den jag är och det  kommer jag alltid vara även fastän jag är rullstolsburen och det är därför jag inte har vanliga vänner...  Det känns så  ensamt hela dagarna för. jag vill ju ha vänner som man kan hänga med och alla stöttar utanför mig utan dem som är mina nära och kära då. MINA ASSISTENTER OCH MINA FÅTAL VÄNNER, Men dem sitter också i min sits. Det gör att jag känner mig utanför den normen som alla ser som vanlig och jag är kvar i en norm som anses vara något som inte kan något och inte kan prata, skratta och gråta, skvallra,   njuta av livet, ha sex och  allt som vanliga normala kan men det kan jag visst för jag har ett hjärta av guld och anser att jag är normal... Man ska ju behandla andra som man själv vill bli behandlad och det gör ju inte samhället utan många diskriminerar mig och andra som är i min sits.   hur skulle ni vilja bli bemötta om ni hamnar där jag sitter OM INTE ni var födda med en funktionsvariation utan fick det nu av en olyckshändelse? Det är lättare att ha vänner innan olyckan än att få vänner efter olyckan. Det kommer ni isåfall märka... Tänk då mig som är född med mitt rörelsehinder vilket gjort att många inte vågar prata eller bli vän med mig för dom vet inte hur dom ska vara med mig. Det är ju också lättare att bli funktionshindrad och inte ha vännerna kvar efter olyckan då familj och vänner lämnar en eller valt det själv att personen inte vill vara med och hänga med dem. Detta är ju en viktig fråga till alla och samhället ska ju inkludera alla.