Jag älskar er för den du är

 
 
Jag vill berätta hur det är att leva med assistenter. Jag behöver mina dygnet runt så det är tur att jag har sådana bra assistenter som även är mina närmaste vänner. De ser inte mig som bara ett jobb utan dom ser mig som en människa som bara behöver hjälp hela tiden. När folk ser mig och mina assistenter i stan så kollar dom på mig som att jag är en stor bebis som inget kan eller förstår.

Dom pratar inte till mig utan med mina assistenter. Bara för att man sitter i rullstol så betyder de inte att man inte är en hel människa som kan prata och tänka själva som alla andra,vi har med känslor! Dom flesta av oss funktionshindrade har faktiskt en större begåvning än vad dom flesta "normala" människorna har. Vi får kämpa mer för att synas och höras i samhället. Detta är vår vardag.

Okunskapen mellan assistenter och icke assistenter är stor genom att mina assistenter upplever de jag upplever i min vardag som inte andra gör. Jag har assistenter för att kunna leva som en "normal" människa gör.

Dom hjälper mig med så som matlagning (som jag älskar) städning, tvätt. dom följer med mig på mina olika aktiviteter t.ex. styrelsemöten på unga rörelsehindrade i Göteborg, vi shoppar kläder, fikar, är i stallet, t träffar vänner och vi skrattar mycket tillsammans men delar också sorg mm. Tyvärr är det aldrig dom bra exemplen med assistans som syns i media utan bara dom dåliga och det tycker jag är värdelöst.

Jag måste säga att jag vill lyfta fram mina assistenter som är världens bästa vänner för utan dom skulle jag aldrig klara mig. Jag älskar dom!