Jag har shoppat loss på Body shop

 
Jag fyllde år i två veckor sedan och jag hade två hundra kuponger så jag fick den en ansiktsmask och en dag kräm gratis. fick även köpa en body butter som jag köpte bara för att ansiktsmasken kostade 195kr och jag skulle ha den för mina kuponger. gåvan fick jag en gratis!!
 
Body buttern: 55 kr. 
Ansiksmask; 195 kr.
Dagkräm: en gåva
Målarbok: gåva
 

Jag har shoppas loss på Yves Rocher

 
Jag har äntligen shoppat loss på Yves Rocher igår, jag har ju fyllt år och då fick man ett par erbujdande!och gåvor av företaget.
 
Schampot och Balsam som ni ser på bilden för ansiktsmask, så fick jag en kroppsolja som en gåva efter balsamet, grattis på fjärde högra sida.första på högra sida är en gåva också när jag hade rabbatt. Den rosa är ansikts mask är den tillhör första till vänster och lotionen som är brevid första på högra sida- Allt kostade egentligen 355 kr om man köper ordinariepris. Jag köpte detta för 159kr. Jag spara  196 kr, Yves rocher är  så sjukt bra. 
 

TACK TEAM GÖTEBORG!

 

Hej!

Idag har det varit en avslutningskväll med oss som har varit med och arrangerat event som varit i sommar med Team Göteborg. Vi fick god mat och minglade runt med alla goa värdar, platschefer och  dem som anordnar Team Göteborg. De hölls tacktal! JAG VAR DEN SOM EN AV DEM SOM HÖLL ETT TAL. JA! NI LÄSER RÄTT! Jag vågade hålla tal inför ca. 110 personer och  prata i mick. Efter mitt största tal i hela mitt liv så kände jag mig så sjukt stolt över mig. Jag grät av lycka och är överväldigad fortfatrande. Jag tror inte att  det är jag som pratade, men jo! Det gjorde jag och alla berömde mig för mitt fina tal och kramade mig och sa att jag är bäst!  Här är texten som mitt tal handlade, FAST JAG HÖLL INTE HELA. TACK ÅZA FÖR HJÄLPEN <3

 

5JUNI 2013- 2016  

 

Hej alla underbara! 
 

Jag vet inte hur jag börja med att säga detta. I hela mitt liv har jag varit utanför samhället både på dagis, förskolan, mellan högstadiet och gymnasiet. Jag har alltid  känt mig utanför med kompisar. Ingen ville vara med mig, på dagis & skolan. Jag var den rullstolsburna tjejen som  satt i ett hörna medans alla sprang och lekte med varandra på rasten. Jag satt där och jag var osynligast i hela världen. Ingen av mina kompisar brydde sig . Jag visste att dom var med varandra på hemmaplan och hade kul medans jag gick hem själv och var utanför. Dem tyckte att  jag var den rullstolsburna tjejen som inte kan och förstod någonting.   

Jag tänkte såhär: När ska dem se upp till mig? Åren gick i skolan och jag kämpade tills den sista gymnasietiden. Vi gjorde ens ingen bal, champagne frukost, åka flak och var på efterfest på studenten fastän jag kom på idén 

 
2014   

. Jag flyttade hit för två år sedan till Göteborg och drömde om att uppfylla mina drömmar som blivit sanna och men inte allt än. Jag vet inte hur jag lyckas men det eviga kämpande jag lyckats och jag är så stolt över mig. Det är som att det är en dröm fortfarande men det är det inte men jag har inte ens fattat det än. Det känns som allt händer på samma gång, så jag inte hinner med i svängarna. Det är positivt men samtidigt negativt, känner jag. Jag är inte beredd på vad som kommer här näst, man är aldrig förberedd någonstans och då blir jag förvirrad och frustrerad? Men kul är det, men hinner inte knappt andas ut till nästa grej som kommer härnäst. Det är jobbig men kul samtidigt som händer mig. Vad kommer näst liksom? 

Jag har, och alltid haft vänner som bryr sig, men det är inte många som man kan lite på. Det är som att jag får en käftsmäll ifrån de, bara för att de ser mig som funktionshindrad kompis. Jag vill bara att ska vara kompis med mig och umgås med alla. Jag utesluter ingen, men mina vänner gör det och det är fruktansvärt ledsamt och det gör så ont varje dag att se gamla vänner som jag umgicks i flera år som utesluter mig. Jag orkar inte vara en utstött kompis, jag vill bara umgås med alla och ingen ska vara utfryst… Jag finns för alla, men jag räcker inte till för dem för att de ser mig som om jag är den rullstolstjejen som inte fattar någonting. Många som inte har något funktionshinder tror det, men det är felet. De tror att jag inte kan uttrycka mig i ord och då får jag inte umgås med dem för jag har en cp-skada. Jag är precis som er fast jag har ett funktionshinder! 

Jag har många vänner som betyder allt för mig och ni vet vilka ni är, ta inte det personligt alls för jag älskar er, för att ni är den ni är. 

Många av de människor som inte vill umgås med mig har inget funktionshinder och det är svårare för mig att skaffa nya vänner på grund av mitt funktionshinder. De har problem med att jag sitter i rullstol och många funktionshindrade är inte i samma våglängd som er, men vi/jag har samma tänkande, känslor och drömmar. 

årsedan 2013 

För  år sedan idag fick jag besked om att jag fått ett förstahandskontrakt på min första egna lägenhet i Göteborg. Jag har aldrig varit så glad som nu och idag är två år. Fattar inte vad tiden har gått så snabbt. Jag är världens lyckligaste!!!!!!!! 
Detta var två veckor innan min student och jag blev helt omtumlad med känslor. Jag skulle flytta från min mamma, min livboj som jag alltid haft vid min sida. Tankarna gick i ett virrvarv och jag förstod nog inte vilket stort kliv jag tog in i vuxenlivet. 

Första nätterna i lägenheten grät jag inombords och jag började förstå att nu måste jag lära mig att klara av mitt liv själv. Jag har alltid varit en väldigt blyg tjej och umgicks nästan bara med mina tjejer (assistenter)  och såg inte världen som jag skulle få börja göra nu, jag var ju inte den tjejen som vågade ta för mig i alla lägen och var nervös över hur allt skulle bli i framtiden. 

Tiden gick och det blev en stor skillnad på mig och mitt liv, jag vågade mer och mer trots det var jag rädd för att mitt funktionshinder skulle lägga krokben på min väg. 

För tre år sedan visste jag inte vad det skulle innebära. 
Hösten kom snabbare och snabbare, så var det dags för mitt första möte med mina konsulter och min socialsekreterare på kommunen, stadsdelen och mig om min framtid skulle se ut där jag bor. Jag visste ingenting. Då var det augusti. Eftersom jag är funktionshindrad tyckte de att jag skulle gå på daglig verksamhet. Jag kom till marknadsgatan och gjorde ett besök för att se hur det skulle vara. Men när jag typ var där inne tänkte jag, att jag ´dör hellre 100 miljoner gånger än att gå där. Jag var Aeinstein bland massa dårar. Jag slussades runt i olika verksamheter hela hösten. Jag orkade inte gå upp på morgonen. Den 5 november skickade en kompis ett tipslänk om ett jobb på mamas retro. Jag kollade upp tipset och jag fastnade för jobbet. 

Jag fick vänta en månad tills det blev ett möte till och det var var det den jobbigaste dagenoch det var min bästa dag i mitt liv. Finns inga ord hur mycket den här dagen jag hatade och så älskade jag den. Jag var på mitt största möte om mig om jobb. 

Jag fick inte bestämma själv vilket jobb jag ville ha bara för att stadsdelen ville att jag skulle börja på daglig verksamhet som stadsdelen betala. Jag var som en tjej som förstod ingenting på jobbet där jag skulle vara. Jag var ett dagisbarn och där mina tjejer (assistenter) lämnade och hämtade mig som på dagis. Det är så fruktansvärt lågt att mina assiostenter kände som att de var min mamma, pappa eller syskon som att lämna mig på dagis och jag kände mig som ett stort barn. Jag var så trött på att bli behandlas annorlunda. Jag körde över dem på mötet och jag vann hela skiten . Hehe, Jag fick min dröm i uppfyllelse och drömmar jag har fått som blivit sanningar. Först Frilagret, Full assistans, Mamas Retro, blivit mer aktiv i andra organisationer och jag har förstärkt mitt självförtroende mer än innan och mest självsäker på saker, men det är inte allt. Man ska våga på nya äventyr och saker, och det är nog det bästa som har hänt mig. Att Våga! Jag är världens starkaste tjej, skryter jag. 

Jag har också haft ett klädes projekt som heter Fri design för alla. Det är ett normkritisk projekt – ut med normidealen, in med alla kroppar för alla modeller ser inte ut som i tidningarna. Jag tycker alla är fina som dem är, och alla är lika mycket värda.LÄS mer på min andra blogg och här är  min gp-artikel, SÅ LÄS LÄS LÄS. 

Jag skulle ha en Catwallk på Frilagret med –  fri design före alla – med 8 deltagare till med våra kläder som vi sydde  2014 men det blev inget av. Men hoppas det blir någon annan gång. fram över istället på Frilagret

🙂 

Det var i december och dagarna gick långsammaste jag varit med om, så som klockan var stilla för alltid och orden var inte klara för mig. Tiden gick långsammaste på hela jorden. 
– Jag visste ingenting, det var så mörkt. 
Så mörkt så det var inget ljus i mitt liv. 
– Jag bara såg mörkret och allt negativa med allt som samhällets resurser och hur Sverige behandlar oss rörelsehindrade. 
– Hur samhället behandlar många andra och mig i funkilivet då och nu också. 
Funktionshindrade och dagliga verksamheter växer och växer mer och mer, men sluta. Stanna upp Sverige, och lyssna på oss och låt oss tala om hur vi vill har det. Istället för att låsa in oss i ett utanförskap i samhället. Jag vet hur de känns att vara uthängd, jag har varit med. 
Det börjar i skolan, då man börjar på särskolan och är särelev för kommunen. 
– Det säger allt. Bor man i en kommun måste man ha 
särbetyg och daglig verksamhet eller i en annan stadsdel, i Sverige får man inte jobba som en vanlig hen. 
Att frysa ute många är att man platsar inte in någonstans, bara i ett fack där Sverige och kommunen kör ihop sig. 
Dem bestämmer särbetyg och vad man ska praktisera och jobba med när man blir äldre och den regeln är en skam. När man går i den vanliga gymnasiet och är vanlig personer, så får man bättre betyg och inte särbetyg för att dem får söka in på högskolan direkt eller får ett jobb efter gymnasiet. 
Men vi får jobba upp oss och försöka hitta genvägar till jobb, jag tycker faktiskt Sverige är hemskt och vill att det ska ändras nu nu nu. 
När kommunen har satt oss på sär jobben så blir vi utanför och dem är nöjda. 
– Jag vet hur det känns, för jag har varit där i samma situation som vunnit över alla kommunen, myndigheter och politikernas åsikter om att de bestämde mina daglig verksamheter och jag vann över dem. 
– Jag kämpade tills jag fick jobbet, i en annan stadsdel. 
Idag tre år senare är jag mig själv i alla lägen och jag kan faktiskt skryta att jag är världens gladaste och lyckligaste på jorden. Jag vann och jag är så stolt, så jag inte fattar det! Jag är så mållös, det finns inga ord på hur Mamas Retro och Fri design – för alla, betyder för mig. Allt! 
– Det finns inga beskrivningar tre år kan bli verklighet. Det här två åren är det bästa året i mitt liv, allt har blivit sant och det känns overkligt. . Jag har utvecklats i min takt och det är ni runt om mig vill jag tacka, tacka tacka för att utan er är jag ingenting, ni betyder allt.  

 

Nu har jag bott här i tre år och  jag har redan gått så långt i mitt liv men jag  är inte där än. Jag håller fortfarande på att jobba på Mamas Retro och det är världens bästa jobb. Jag håller på med raceranning simmar rider och gymmar 

 Mary Kay som är  hudvårdsprodukter och make up företag och jag säljer det. Det är en hobbyintresse jag har, så det är jättekul. 

Sedan har jag varit Volontär i Team Göteborg och jobbat i sommar och  det har varit den bästa jobben i mitt liv, än dem andra jobben jag har. Picknickfestivalen, WestprideSide by side har jag varit på och lärt mig så himla mycket olika saker.   

Jag älskar mitt liv! 
Jag vill bara säga tack för allt. 

Jag är förfarande så chockad över responsen! ALLA ER VILL JAG TACKA FÖR Att ni finns där och stöttar mig. VI  ÄR TILLSAMMANS BÄST TEAM GÖTEBORG!

 
 

 

vichysmode.blogg.se

Att ha en CP-SKADA mode. skönhet, musik och dagens tips.

RSS 2.0